#84 Berättelsen om den hårda pjäxan

Har du hört talas om interoception? Ibland kallat vårt 6:e sinne. Det handlar om hjärnans förmåga att läsa av vad som händer inne i kroppen.

Många med autism har en annorlunda interoception. Några uppfattar inga signaler alls. Andra uppfattar ett oväsen som inte går att begripa. Som rundgång. Ytterligare några har inte kopplat ihop det som känns i kroppen med känslomässiga begrepp.

Vad innebär det?

Vilka konsekvenser kan det bli när man har detta sätt att fungera? Otroligt många och varierande konsekvenser så klart. För nyanserna av detta är lika många som vi är individer.

Till exempel känner någon inte hunger och äter för lite. Någon annan känner inte mättnad och äter för mycket. Någon känner inte kyla och tar på sig alldeles för lite kläder. Någon annan känner inte värme och tar på sig alldeles för mycket kläder.

För den som har svårt att läsa av sina känslor blir det svårt att orientera sig i tillvaron. För utan känslor är det svårt att veta vad det jag är med om egentligen innebär, vilka behov jag har och vad jag vill. Hur ska man då kunna svara på frågan ”Hur mår du”? Hur ska man då kunna fatta beslut?

Ett konkret exempel

Idag vill jag dela med mig av berättelsen om den hårda pjäxan. Det är ett konkret exempel på hur det kan bli vid annorlunda interoception. Men låt mig ta berättelsen från början.

Sonen älskar att åka skidor. Men efter två dagar blev det stopp. Han skulle inte med ut i backen. Jag tänkte direkt att han behöver vila. Han är så klart trött efter resan och två intensiva dagar med många nya intryck och fysisk aktivitet. Så jag frågade inget mer och han blev kvar ensam i stugan när vi andra åkte iväg.

Nästa dag blev det på samma sätt. Han skulle inte med. Jag frågade fortfarande inget och han blev kvar även denna dag.

När det upprepades även nästföljande dag börjar jag äntligen reagera. Kanske är det inte trötthet? Kan det vara något annat som skaver?

Utforska tillsammans

Att bara fråga ”varför vill du inte åka med” är ingen idé. Då blir oftast svaret ”vet inte” eller bara ett ryck på axlarna. I stället tar jag fram ett favoritverktyg, samtalsmattan. Jag ställer helt enkelt en rad stängda frågor där jag gissar vad det kan handla om och han svarar ja eller nej.

Fryser du?
Är det några kläder som skaver?
Känner du dig rädd?
Väljer vi för svåra backar?
Har du ont någonstans?

Japp. Där får vi napp. Pjäxorna är så hårda att han får väldigt ont i ena foten när han pressar ner den i pjäxan. Smärtan sitter i nästan hela dagen och skapar ett obehag som är så stort att han hellre stannar hemma.

Nu blev lösningen enkel. En sönderklippt pet-flaska blir till ett tunt skohorn som hjälper foten åka ner i pjäxan. Problemet löst.

Varför berättar jag det här?

För att påminna både dig och mig om att inte tro att vi vet. Fråga den det berör istället.

Jag har en hel del kunskap om npf. Men exemplet visar tydligt att det inte handlar om vad vi vet. Det handlar om vad vi gör. Jag måste omsätta min kunskap i praktiken om den ska vara något värd.

I det här fallet hade jag inte på riktigt förstått svårigheten att uppfatta och förstå kroppens signaler och också sätta ord på det. Han upplevde bara ett stort obehag som skapade ett stort motstånd mot att åka. ”Det är bäst jag stannar kvar i stugan. Trots att jag då går miste om allt det roliga vi kommit hit för att göra.”

Min lärdom

Jag blev så klart ledsen å hans vägnar. Och besviken på mig själv. Tänk om jag bara hade frågat direkt. I stället blev det missade skiddagar och ensamhet i stugan. Helt i onödan. 💔

Det blev en viktig lärdom för mig. Jag ska inte tro att jag vet. Jag ska fråga.
Gör det du också.

Boel Olin
/din guide till en fungerande vardag med npf - hemma, på jobbet, på fritiden

Kategorier: Fungerande vardag med npf, Hjälpsamma strategier, Kunskap om diagnoser