#72 Oro för skolan?

Nu är skolan i full gång. För många npf-föräldrar innebär det oro. Skolan är inte alltid anpassad för alla. Hur länge ska mitt barn klara av att gå dit? Vad kan jag göra för att stötta mitt barn i detta?

För dig som känner så, vill jag dela en berättelse. Om en högstadieelev som började utebli från en viss lektion. Den här gången var jag medveten om mina egna tankar och känslor och valde att inte agera på dem.

Hejda impulsen

Den automatiska tanken som kom var dömande och ifrågasättande.

- Du måste ju gå dit, annars får du ogiltig frånvaro. Dessutom riskerar du att inte få godkänt i ämnet, och då kommer du ju inte in på gymnasiet.

Hade jag sagt detta högt hade jag bara gjort situationen värre. Han vet ju redan detta. Han har hört det många gånger. Det spär bara på känslan av misslyckande och kommer inte hjälpa honom ett dugg att gå på lektionen nästa gång.

Bli nyfiken

Nej, den här gången hade jag möjlighet att välja att i stället bli nyfiken på vad som låg bakom beteendet.

- Vad var det för jobbig känsla som gjorde att du inte kunde gå på lektionen?
- Vet inte…

Listan med känslor kommer fram, som flera gånger tidigare. Att identifiera och sätta ord på sina känslor kräver lite övning. Listan är hjälpsam. Flera känslor får sitt namn under vårt samtal och han berättar hur starka de var och var i kroppen de kändes.

Tillsammans fortsätter vi att nyfiket utforska. Steg för steg. Ruta för ruta i ett seriesamtal. Insikten växer fram. Orden kommer till honom.

- Jag är så trött. När jag är trött klarar jag inte att hålla ihop mig.

Det handlar om rädsla att tappa kontrollen inför andra. För det skapar skam och självförakt. Vi pratar vidare och bilden klarnar ännu mer. På just denna lektion är upplägget och lärarens (omedvetna) signaler att det inte går att ta de mikropauser som han gör på andra lektioner när tröttheten blir för stor.

I skenet av detta blir elevens egen lösning högst relevant. Att inte gå dit är ett skydd. En överlevnadsstrategi. Det är bara det att lösningen skapar nya problem. Därför behöver vi tillsammans hitta en ny.

Lösningen blir enklare att få syn på

Nu när vi förstått problemet bakom beteendet hittar vi snabbt en ny lösning som inte skapar nya problem utan faktiskt kompenserar för det som är svårt. Vi går och pratar med läraren tillsammans. Berättar hur eleven uppfattar situationen och vilket problem det skapar. Läraren vill så klart hjälpa till.

På bara några få minuter har de kommit överens om en plan som båda känner sig bekväma med och som möjliggör återhämtning under lektionen när det behövs. Det skapar den trygghet som tidigare saknades. Nästa lektion är han med.

Mer som Einstein

Min berättelse är ett exempel på hur vi bör göra mer som Einstein. Han lär ha sagt: ”Om jag har 60 minuter på mig att lösa ett problem, ägnar jag 55 minuter åt att förstå problemet och 5 minuter åt att lösa problemet.”

Det här är så viktigt när vi möter barn – och vuxna också för den delen – med npf. Genom att vara medveten om dina egna tankar och känslor som automatiskt kommer i situationen, får du ett val. Du behöver inte agera på dem. Det går att haka loss och i stället agera som den nyfiket utforskande förälder/lärare/tränare/chef/etc som du vill och behöver vara.

Det gör hela skillnaden för er båda.

Boel Olin
/din guide till en fungerande vardag med npf

Kategorier: Fungerande vardag med npf, Goda relationer, Hjälpsamma strategier, Jag själv