Selektiv mutism – om ofrivilligt tysta barn och hur du kan stödja

Boel Olin Author

Har du ett barn som pratar som vanligt hemma men är helt tyst på förskolan eller skolan? Då kan det handla om selektiv mutism. Barnet har ett fullt fungerande språk och pratar med den man är trygg med. På grund av ångestpåslag klarar barnet inte att prata i skolan eller i andra sociala situationer. Inte för att hen inte vill, utan för att hen inte kan. Barnet är ofrivilligt tyst.  

Vad är selektiv mutism?

Selektiv mutism är en ångestdiagnos. Det handlar om ofrivillig tystnad på grund av en fobi att prata i vissa situationer. Har du kanske en fobi för spindlar eller ormar? Samma stora rädsla du upplever då, går barnet runt med hela dagarna. "Tänk om jag får en fråga så att jag måste prata!"

Ordet selektiv kan tolkas som att barnet väljer vilka hen pratar med. Så är det inte. Selektiv betyder i detta sammanhang att tystnaden inte visar sig i alla situationer. Ett bättre namn skulle därför vara ”situationsbunden mutism”.

NPF och selektiv mutism

Selektiv mutism är inte en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) men kan förekomma samtidigt som NPF hos en och samma person. Man tror att 1 av 100 barn drabbas, men mörkertalet kan vara stort. Länge (och ibland fortfarande) betraktades tystnaden som trots eller envishet. Idag vet vi att det är ångest som hindrar talet, och det går att träna bort.

Varför får man selektiv mutism?

Studier visar att man ärver en genetisk skörhet som gör att man riskerar att utveckla ångestproblematik. Det genetiska arvet kan komma från en eller båda föräldrarna eller från andra personer längre bak i släktledet.

Selektiv mutism uppstår inte i samband med trauma.

Att upptäcka selektiv mutism

Selektiv mutism upptäcks oftast i 3-4 års ålder. Det är då barnet förstår att hen är en individ som kan bli bedömd av andra. Barnet pratar ofta på som vanligt hemma men är helt tyst på förskolan. I början är det lätt att tro att barnet bara är blygt. Och så kan det förstås vara. Men om tystnaden fortsätter någon månad, kan det vara selektiv mutism. Då är det viktigt att personal på förskolan berättar om detta till föräldrarna som får ta ställning till om de vill kontakta vården för att få hjälp.

Förutom att barnet är tyst kan det finnas fler tecken. Det kan handla om separationsångest, sömnsvårigheter, svårighet att hantera känslor, nedstämdhet och svårighet att initiera samtal även i trygga miljöer.

Eftersom barnet ofta pratar på som vanligt hemma, är det vanligt att förskola och föräldrar har helt olika bild av barnet. Var öppen för att lyssna på varandras bild. Det är ett viktigt steg på vägen för att kunna hjälpa barnet.

Konsekvenser av selektiv mutism

När ett barn inte pratar skapas lätt missförstånd. Vuxna kan uppfatta barnet som trotsig, envis, nonchalant eller oartig när barnet inte svarar. Detta negativa bemötande påverkar så klart barnets självkänsla och självförtroende.

När barnet kommer upp i skolålder kan det bli svårt att nå upp till målen kring verbal kommunikation. De flesta elever med selektiv mutism kan inte heller be om hjälp när de inte förstår en uppgift. Detta påverkar betygen och möjligheter till vidare studier och arbete längre fram.

Den sociala situationen med kompisar blir naturligtvis också utmanande för barnet. Det kan vara svårt att signalera om man till exempel har gjort sig illa eller att man har blivit illa behandlad av någon. Man blir lätt ett offer för mobbing.

Utan kunskap om selektiv mutism och rätt bemötande och hjälp riskerar barnet att ett stort utanförskap, både kunskapsmässigt och socialt.

Sök hjälp för utredning

Sök hjälp om du misstänker att ditt barn har selektiv mutism. Ta hjälp av professionella att utreda vad svårigheterna beror på.

För att fastställa selektiv mutism behöver man utesluta bland annat blygsel, autism, språkstörning eller hörselskada. Det händer att barn med selektiv mutism felaktigt får diagnosen autism eftersom det kan finnas likheter som undvikande av ögonkontakt och begränsad kommunikation med andra.

Även om det finns likheter finns det också skillnader. För barn med autism ser kommunikationen (generellt sett) likadan ut i alla miljöer. För ett barn med selektiv mutism är talförmågan beroende av situation. Autism beror på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, dvs att hjärnan hanterar information på ett annorlunda sätt. Selektiv mutism beror på ångestpåslag.

Vänd dig till BVC, BUP eller logoped. Tyvärr saknas det nationella riktlinjer och vårdplan för selektiv mutism. Kunskap om och erfarenhet av selektiv mutism varierar stort inom vården eller saknas ibland helt. Om du inte blir tagen på allvar eller får ett nej – stå på dig. Be om remiss till annan vårdgivare, även om det är utanför din egen region.

Att få kommunicera och bli hörd är en mänsklig rättighet. Barnet har både skollagen och barnkonventionen på sin sida.

Sök hjälp för behandling

Om diagnosen selektiv mutism ställs, finns flera sätt att behandla. Ju tidigare man ger behandling, desto bättre ser prognosen ut. Men det är aldrig för sent att göra något!

Selektiv mutism kan läka av sig själv, men det tar i snitt åtta år och innebär onödigt lidande. I ungefär 30% av obehandlad selektiv mutism stannar svårigheterna kvar i vuxen ålder. Symptomen kan förvärras eller ändra karaktär. Ångesten kan till exempel gå över till social fobi, depression eller annan psykisk ohälsa.

Så kan du som förälder stödja

Det finns mycket som du som förälder - eller annan viktig vuxen - kan tänka på i ditt bemötande av barnet. Du kan till exempel:

• Prata med barnet och berätta om diagnosen. Berätta vad det heter, vad det innebär och att jättemånga i Sverige och hela världen har samma utmaning. Sätt ord på det som är svårt och ge hopp till barnet om att det inte alltid kommer att vara så här, att det finns hjälp att få.
• Ge personer runt barnet information om diagnosen och tips på bemötande.
• Se till att barnet alltid känner sig inkluderat och sett.
• Undvik frågor – gör istället om dem till påstående. Istället för ”Hej, hur mår du?”, kan du säga ”Hej, vad kul att se dig!”
• Om du måste fråga - använd stängda frågor så barnet kan nicka ja eller nej.
• Pressa aldrig barnet att prata.
• Var inte rädd för tystnaden. Du behöver inte fylla den med egna ord.
• Gör saker tillsammans som inte kräver prat. Till exempel titta på film eller cykla en runda.

Påminn dig själv om att tystnaden är helt ofrivillig. Barnet vill inget hellre än att prata med dig, men det går inte just nu. Medvetenhet om detta kommer göra stor skillnad både för dig och barnet. Du behöver inte ta det personligt när det inte kommer ett hej eller tack tillbaka. Och barnet möts av förståelse och respekt. 💚

Varma hälsningar
/ Boel
kognitiv NPF-coach

_______________________________________________

Mer information

Tala om tystnad är en förening som arbetar med att synliggöra diagnosen selektiv mutism. De har samlat värdefull information och tips som du hittar här:

• www.talaomtystnad.se
• www.selektivmutism.se
   

Boktips

• Jojo och locket i halsen, av Ebba Zettergren (barnbok)
• Selektiv mutism En handbok för familjer och anhöriga, av Johanna Syrén och Ebba Zettergren
• Pratlust och talängslan – om selektiv mutism, av Tine Ernholdt och Carina Engström
• Tystheten/Mute, av Emma Rendell

Kategorier: : Fungerande vardag med npf, Kunskap om NPF